I morse var den mycket efterlängtade stunden inne och planet gick in för landning. Det blev en annorlunda flygresa inte minst för att den var på nyår vilket bidrog till att det var födelsedagsfirande som för visso kunde pågå i 26 timmar i stället för 24 men dock inte var speciellt roliga, och att jag kunde fira in det nya året både först under tanzanisk tid och sedan två timmar senare under svensk tid.

 

Väl framme var jag i alla fall mer än nöjd med resultatet av födelsedag och nyårsfirande. Sverige är ju inte så dumt trotts den otroligt gråa atmosfär som omgav Arlanda... under dagen blev det i alla fall bättre... eller så var det det faktum att det ganska tidigt blir becksvart i stället... aja, jag trivs med hemma helt enkelt!

 

Lite underligt var det dock idag när jag tog en promenad här i Enköping, i väntan på föräldrarna. Vissa iakttagelser gjordes:

1. Det är svinkallt, även om det hävdas att det nu är "varmt" här, isen smälter ju till och med.

2. Det är extremt halt, även om jag hade broddar och allt var på väg att smälta bort (det är ju"varmt").

3. Det är ingenting speciellt med mig, människor varken glor, pekar, börjar prata med mig eller för all del friar. De påpekar inte ens det faktum att min hudfärg är blek, som om jag inte redan visste det.

4. I Sverige hälsar inte främlingar på varandra. I all vana hälsade jag med ett "hej" och ett leende på de tre första som passerades. Efter att knappt ha fått en reaktion tillbaka övergick jag till att snarare söka ögonkontakt och le lite grann. Det funkade oftast, och i förbifarten kostade även en del på sig att öppna munnen för att slippa ut ett litet "hej". Alltid trevligt kan man tycka, men jag behöver nog inte oroa mig, gamla vanor smyger sig nog snart på så kan jag gå där helt utan att knappt märka, eller åtminstone låtsas som att jag inte märker, att någon passerar. Mycket mer effektivt, eller?