Idag har varit en dag full av bearbetning. Eftersom jag kom hem för en vecka sedan och mest varit glad för att vara hemma och på många sätt inte ens riktigt förstått att jag varit borta, har bearbetningen inte riktigt satt igång. Först nu när man börjar prata om hur fruktansvärt det kunde vara ibland under praktikperioden inser man hur extremt jobbigt det faktiskt var nästan hela tiden där. Det kändes verkligen jobbigt att prata om det, men i efterhand också väldigt skönt. Bearbetningsprocessen går på något sätt så mycket lättare när det är människor som har varit med om liknande grejer som lyssnar. En viss distans till händelser har ju utomstående människor ofta i alla sammanhang, men att prata med människor som i alla fall har en förhållandevis liten distans kan vara väldigt skönt. Förstå mig inte fel, det är alltid kul och bra att berätta för andra människor också, men i själva bearbetningsprocessen, när man själv försöker förstå vad man faktiskt gått igenom, då är det skönt med människor som har den där lilla extra förståelsen och kan förstå vilka situationer som var jobbiga och de kan förstå när saker som kanske enligt svenska fördomar borde vara jobbigt inte är ett särskilt stort problem.  Jag tänker då främst på den vanliga, snarare kommentaren än frågan, "det måste ha varit jobbigt att se så mycket fattiga barn hela tiden". Ja, det är klart att det inte är så tillfredsställande att se smutsiga, magra barn med trasiga kläder, men man reagerar inte så som man gör då man ser på en rädda-barnen-reklam, för barnen här de lever tillsammans med andra människor, förhoppningsvis sin familj, och de ser glada ut, ler oftast med hela ansiktet. Sedan är det klart att det finns undantag och det som är helt klart jobbigast att se är ju alla de gatubarn som finns i de större städerna.

Ja, sådant reflekteras just nu över, och också det sjuka faktumet att vi alltså alla tre bodde i ett litet rum, aldrig kunde känna oss bekväma i familjen eller vara oss själva, att det kom in människor hela tiden och ville gifta sig, att man inte kunde gå ut utan att bli förföljd och att människor ropade viting från flera hundra meters avstånd, att man inte kunde gå ensam, förutom möjligtvis om man promenerade upp på ett berg, eller någonsin vara själv på sex veckor. Att man samtidigt då gick och stötte på andra jobbiga situationer under tiden på praktiken, såg på massa saker som man aldrig som outbildad praktikant skulle ha fått se i Sverige, och egentligen inte heller kanske borde ha sett. Det är ju hel sjukt. Sådana saker reflekterade man inte över då. Kanske i någon slags överlevnadsinstinkt. Det är klart att det kändes tufft, rent ut sagt för jävligt ibland, men man vågade aldrig riktigt reflektera över vad som hänt i risk att balla ut totalt. Nu slår det dock tillbaka på en och man börjar väl kanske äntligen förstå. Jag skulle inte byta bort de här fyra månaderna mot någonting och jag ångrar verkligen ingenting, men det är svårt att rekommendera någonting som var så jobbigt som just den där tiden på praktiken i Bumbuli.